31 maj 2016 |  Skrivet av Gästbloggare – Susanne Meckbach

Arbetssituationen för svenska elitfotbollstränare är ofta komplex och innebär höga krav. För oerfarna tränare blir det egna tränarteamet direkt avgörande för hur de ska klara av sitt uppdrag. 

I min avhandling, Mästarcoacherna. Att bli, vara och utvecklas som tränare inom svensk elitfotboll, har jag undersökt hur svenska herrelitfotbollstränare lär sig fotbollstränaryrket och hur de uppfattar yrkets arbetsförhållanden. I studien intervjuar jag tio huvudansvariga tränare för lag i allsvenskan och superettan.

Byggnadsställningar för varandra. 

En slutats i studien är att det egna tränarteamet, framför allt för oerfarna tränare, blir direkt avgörande för hur de ska klara av sitt uppdrag. Här har tränaren tillgång till mer erfarna tränare som han kan utvecklas tillsammans med och dessa blir även betydelsefulla stöttespelare för att den oerfarne tränaren ska lyckas hantera den svåra uppgift som han ställs inför. Tränarna har ett nära samarbete och stödjer varandra inom flera områden. De delar på arbetsuppgifter och ansvarsområden, planerar och reflekterar tillsammans över vad de gör i arbetet och varför. Samarbetet mellan tränare har följaktligen betydelse för en ömsesidig kunskapsutveckling samtidigt som de kan träna sin förmåga att ta eget och gemensamt ansvar, kommunicera och lösa uppgifter tillsammans. Därtill kan tränare komplettera varandra och hitta vägar för att orka med arbetet, men samarbetet kan också skapa trygghet för dem. Dessutom fungerar tränarna som mentalt stöd för varandra eftersom de verkar i en dysfunktionell fotbollsfamilj, har diffusa krav på sig och en stressig arbetssituation att hantera. Man kan se det som att tränarna blir byggnadsställningar för varandra och tillsammans utgör de den kompetens som behövs för att leda laget mot framgång.

Tränarutbildningen – ett komplement till praktiken.   

I avhandlingen beskriver jag även hur den svenska elitfotbollstränarutbilningen, UEFA Pro Diploma, påverkar tränarnas lärande, ett lärande som tränarna främt uppfattar sker i praktiken. Tränarna efterfrågar dessutom mer ledarskap, analys av fotbollsspelet och en närmare koppling till deras praktik i tränarutbildningen. Därtill upplever tränarna att de har mest svårigheter med ledarskapet såsom att meddela beslut till petade spelare och att vara en bra ledare för medarbetarna i staben. En av tränarna i studien berättar till exempel att den stab som han chefer över inkluderar femton personer (materialare, assisterande tränare, lagledare, läkare etc.). Det innebär att tränaren även inträder en chefsposition och att tränarskapet inom elitfotbollen rymmer fler arbetsuppgifter och fler människor att leda. Tränare behöver således förutom stor kunskap om fotboll och framför allt en taktisk förmåga – även pedagogiska kunskaper som en lärare, rådgivandes visdom som en psykolog och administrativ ledarskapskompetens som en företagsledare, vilket medför ett behov av att utbilda tränare i en mängd olika kunskapsområden. I min studie har jag visat att tränarteamet kan stödja tränares lärande, men också att tränarna efterfrågar att tränarutbildningen kan bistå deras lärande genom att fokusera mer på ledarskap och analys av fotbollsspelet. Utmaningen är att skapa en tränarutbildning som utgår från situationer som tränare upplever som autentiska i förhållande till sin egen vardagspraktik. Nedan kommer jag att föreslå några förslag på detta.

Praktiknära  

Det är betydelsefullt att tränarutbildningen kopplas samman med tränares hemmamiljö så att de får möjlighet att tillämpa sin kunskap i praktiska situationer. Det skulle till exempel kunna innebära att tränare tilldelas olika uppgifter att öva på i sitt eget tränarteam. Man kan även ta hjälp av litteratur för att öka tränares medvetenhet om att teoretisk kunskap kan vara ett hjälpmedel vid problemlösning i praktiken. Därmed ges tränare möjlighet att öva på ett innehåll som presenteras under utbildningsdagar och därefter praktiseras i den unika lärandemiljö som tränarteamet utgör. Sammantaget kan dessa aspekter utöka tränares medvetenhet för tränarskapets komplexitet och hjälpa dem att bli bättre förberedda på att hantera olika situationer i sitt arbetsliv.

Att vara reflekterande praktiker. 

En betydelsefull aspekt i tränarskapet är att tränarna ständigt ägnar sig åt att reflektera över vad de gör i arbetet och varför. Här kan tränarutbildningen få en betydelsefull funktion för att medvetandegöra tränare om reflektionens betydelse i tränarskapet, samt ge grunder för kritisk reflektion och de ställningstaganden som de behöver göra i tränarskapet. Ett exempel är att tränarutbildningen i olika situationer kan använda sig av realistiska och problematiska scenarier för att utmana tränares kritiska tankeförmåga. Tränarna kan även få i uppgift av tränarutbildningen att på egen hand och tillsammans med de andra tränarna i teamet reflektera kring sitt tränarskap och verksamheten i stort. Det innebär att ta in synpunkter från varandra, ändra sig utifrån feedback, utmana egna föreställningar och utsätta dem för granskning, samt lära sig av misslyckanden och använda dem som ögonöppnare för framtiden. Tränare kan pröva och ompröva, problematisera sysselsättningen så att arbetet inte blir ensidigt, men också hjälpa varandra att inse när det är dags att överge något som tidigare har (eller inte har) fungerat, samt hålla ut i beslut när det är nödvändigt.

Skriva dagbok.    

Ett  sätt att göra samtalen mellan tränarna mer systematiska är att tränarna skriver dagbok om olika situationer som de möter och därefter diskuterar dem tillsammans med andra tränare. En sådan uppgift skulle kunna presenteras i tränarutbildningen, vilket medför att den egna miljön blir ett praktiskt tillämpningsobjekt. Under utbildningsdagarna får tränare sedan läsa varandras anteckningar och därefter ge återkoppling och diskutera sina egna reaktioner på den. På så sätt får tränare öva på att precisera sina tankar för andra, men även för sig själva. Därmed blir tanken mer explicit hos tränarna, eftersom de hela tiden måste konfronteras med sina egna tankar och formuleringar och ett klargörande kan ske även för dem själva.

Mentorer.      

Ett annat förslag är att använda mentorer i tränarutbildningen som dessutom sammankopplas med tränarnas hemmamiljö, t.ex. genom att de följer tränare under utbildningsdagarna, men också i deras verksamhet. Mentorn kan även få uppgiften att reflektera tillsammans med tränare, kring olika uppgifter, som de tilldelas genom tränarutbildningen, men också över deras egen hälsostatus och hjälpa dem att finna strategier för att undvika att drabbas av stressymptom. Att tränare får tillgång till mentorer skulle kunna ge dem ett extra bollplank att föra diskussioner med, något som jag tror är betydelsefullt för dem. Jag menar även att det är viktigt att tränare själva får ett stort talutrymme i tränarutbildningen och att de ges tid och möjlighet att reflektera tillsammans för att optimera deras lärande.

Om ni är intresserad av att läsa mer om min avhandling är den digitalt publicerad på http://hdl.handle.net/2077/41906. 

Susanne Meckbach
Doktor i idrottsvetenskap med avhandling om svenska elitfotbollstränares tränarskap.