Ibland stöter jag på människor som tycker att ramar låter begränsande, jag vill hävda att ramar också främjar kreativiteten.
Först och främst tänker jag att det skapar trygghet att veta hur långt jag kan gå utan att gå för långt. Tänk en nybyggd balkong där räcket inte är uppsatt. Om jag går ut genom balkongdörren blir det nog inte med mer än ett steg sen blir jag osäker. När räcket är uppsatt kan jag vara på balkongen, kanske till och med dansa. Eller slå kullerbyttor…

Jag läste också en artikel i DN Kultur i helgen om att poeter i diktaturer blir tvungna att vara kreativa med de begränsningar de lever under. I artikeln hävdades att framgångsrika svenska poeter skaffar sig sina egna begränsningar för att främja kreativiteten. Exempelvis att tvinga sig till rak högermarginal eller underkasta sig regler om versmått.

När det gäller en del människor som har för mycket att göra är min erfarenhet att de har låtit slumpen avgöra var begränsningarna går. Till exempel vad gäller tillgänglighet. Jag vet inte hur många jag träffat som hävdar ”i mitt jobb måste jag alltid vara tillgänglig”. Prov-trycker man lite och frågar om telefonen var på på BB när barnen föddes eller på senaste begravningen eller om de tar ett kundsamtal medan de pratar med en annan kund brukar det visa sig att det finns begränsningar i tillgängligheten. Det finns tillfällen när telefonen är av eller när man inte tar ett kundsamtal. Alltså finns det en begränsning och då blir ju bara frågan var den går. Där den har hamnat eller där man har bestämt sig för att den ska vara.

Om man har möjlighet tror jag att det är viktigt att ta kontroll över ramarna. Att sätta de ramar som främjar prestationen och ta bort de mentala begränsningar som bromsar.

Hur är dina ramar? Varifrån kommer de? Har de bara blivit till slumpmässigt eller är det du som har kontrollen över ditt liv?